Avsked, kolasmet & kottar

I fredags var det begravning för min lilla farmor. Vi var ett litet sällskap som träffades utanför kyrkan i den gassande solen. Prästen hade berättat för mamma och pappa om två granar med blåa kottar utanför kyrkporten, så dem var vi så klart tvungna att titta på innan vi gick in i den svalare kyrkan.

Begravningar är verkligen aldrig roliga, så är det ju. Det spelar ingen roll att min farmor var 93 år och hade levt färdigt liksom, det är ändå otroligt sorgligt och jobbigt att ta det där sista "farvälet". Men på något sätt är det också en liten lättnad i kroppen efteråt, tycker jag. Nu har jag förlorat både min farmor och farfar inom loppet av drygt ett år och det känns väldigt tomt. Det känns liksom konstigt att J:s och mina föräldrar nu är de "äldsta" i familjerna.

Efter kyrkan åkte vi hem till mina föräldrar och där möttes vi av en liten fågel som flugit rakt in i en ruta - och som aldrig skulle flyga mer... Jag kan inte förklara det, men vi tyckte alla att det var symboliskt på något vis. Och enligt barnens önskemål begravde pappa/morfar (tillsammans med barnen) den lilla fågeln i trädgården. Det blev väldigt fint och det kändes på något sätt sammanbundet med farmor, vilket jag inte kan förklara.

Sedan pratades det gamla minnen och vi åt smörgåstårta i solen. Till kaffet hade jag bakat farmors Hovdalatårta. I recepet står det att kolasmeten ska koka "så länge att det blir gånger i smeten när man rör". Den kokade och kokade och jag tyckte aldrig att den tjocknade. Efter mycket om och men tyckte jag att det blev lite gångar och tog lite smet och la i kylen för att se hur hård den blev när den svalnade. Man kan säga så här: Vi fick klippa tårtan med sax! :-D Den skulle nog inte kokats riktigt så länge.... Men det var inget fel på smaken! Jag får nog snart göra om tårtan för jag vill att den ska bli som farmors blev. Den man kunde skära med tårtspade och äta med tesked :-)

Jag hoppas att farmor skrattade åt spektaklet. Det gjorde vi andra iaf!

Gillar

Kommentarer