Mitt Sanna jag

I lördags var maken och jag och kollade på Sanna Nielsens show - Mitt Sanna jag. Vi hade platser på första rad och jag vet att jag tänkte vid bokningen att det verkligen kunde vara på gott eller ont. Nackspärr eller perfekt synvinkel. Det var det senare och vi hade bra sikt.

Vilken otrolig röst hon har, den där kvinnan! Showen var upplagd lite annorlunda än jag hade förväntat mig. Hade nog trott att det skulle vara mer "publikfrieri" i form av alla gamla kända hits & schlagerdängor, men det var det inte. Flera av de gamla mellolåtarna spelades i lite annorlunda versioner och istället var det mycket fokus på låtar där Sanna kunde visa sin enorma sångkapacitet. Fick vibes av Whitney Houston flera gånger när jag såg hur hon jobbade med hela kroppen, blodådror spändes och hakan darrade för vibraton.

Mellanpratet lät naturligt och jag tycker att det iaf kändes som om Sanna bjöd mycket på sig själv. Hon pratade om sin uppväxt och berättade om sin stora idol Celine Dion. Hon berättade om sin blyghet och tvångstankar och hon pratade så klart om Bromölla :-)

En väldigt bra show, även om den inte riktigt var som jag hade förväntat mig. Grym sång, grymma musiker, häftiga kreationer och höga klackar!