Ostbågar & one piece

Var med om något intressant ikväll när jag pusslade. Dvs när jag satt i väntrummet i jympasalen efter att ha hämtat upp två av L:s kompisar och lyssnat på deras tjatter i bilen på väg till jympan. En mamma, iklädd one piece, satt och käkade ostbågar (av någon knasig anledning skulle jag aldrig göra det offentligt, men jag skulle iofs inte gå ut och visa mig i en one piece heller även om ni är många som tycker att de är ursköna :-) ) medan hennes ettåring tultade omkring och käkade ostbågar från golvet och pillade på jympande ungars strumpor som låg nerknölade i skorna.


Mamman pratade i telefon, vilket jag inte heller skulle göra i det där omklädningsrummet om det inte vore ett kort samtal, för ingen annan pratade idag. Alla satt och läste eller blippade på telefonerna. Det blev väldigt påtagligt att en person pratade i telefon om man säger så.

Mamman pratade högt och tydligt om hur hon och hennes man/sambo inte bara bråkat lite, utan han hade packat väskorna. Det gick liksom inte att låta bli att lyssna. Hon avverkade några samtal och verkade inte alls bry sig om att alla hörde vad hon pratade om. Är det så? Att vi idag inte tänker på vilka som hör när vi pratar i våra mobiler? Eller är det bara jag som tycker att det är lite smågenant att höra andras privata angelägenheter så där? Lite som att kolla på en taskig reality show på tv.

Lite smågenant blev det också när mannen i fråga sedan kom in i omklädningsrummet. Stämningen var liksom inte hög... Mamman fortsatte blippa på telefonen och det var inte många meningar de utbytte. Puh! Jag hade nog inte orkat med en verbal fight också!