Sunk, snor och spyor

Har inte så mycket kul att skriva just nu faktiskt. Kanske för att jag bara varit typ hemma i mysbyxor i två dagar... Eller nej, igår hade jag faktiskt jeans, och igår var jag ju faktiskt på barnakuten i 5 timmar också.

Åkte in med L-bus eftersom en hel dags medicinering inte verkade och de tyckte att jag skulle komma in så att de kunde göra en bedömning på sjukhuset. Det hjälpte dock inte så mycket att spendera 5 timmar där, förutom att L blev totalt speedad av all medicin. Det var nästan pinsamt att sitta där i väntrummet. Andra föräldrar kom in med sina barn, bar dem i famnen, inlindade i filtar och barnen orkade knappt titta upp. L sprang omkring och sjöng och busade och jag ville skrika ut i väntrummet att hon var faktiskt sjuk!! Att hon hade astma och andningsproblem!! För jag kan inte tänka mig att någon trodde att det var något fel på henne så som hon betedde sig. Hon var inte tyst i 2 minuter när läkaren försökte förklara läget osv, men som tur var sa läkaren att "det är pga all medicin, så det är inte hennes fel". Puh!

Iaf kände inte läkaren att de kunde göra mer för oss utan att vi kunde få åka hem och sova. L andas fortfarande ansträngt och stånkande, men hon verkar inte må speciellt dåligt. Själv kändes det som om jag hade gummiben när jag kom hem. Jag trodde att jag skulle svimma av trötthet och orkade inte ens läsa saga för L (som givetvis fortfarande var totalt speedad trots att klockan var halv elva). J fick ta över och då blev det så klart ett herrans liv. Det är grymt jobbigt att ligga och höra ens dotter skrika efter en med tårarna rinnandes, men jag orkade inte ens resa mig upp ur sängen. Och maken måste ju få en chans att få känna att han kan lugna henne också. Förstår att det är superjobbigt för J som känner att det bara är jag som duger för L. Jag förstår det. Men jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom.

Och som grädden på moset (Va? Vaddå grädden på moset? Potatismoset?) vaknade jag efter några timmar av att vår kära fyrbenta vän D kräktes. Två gånger, varav en på mattan så att det blev en fläck. Kära L torkade upp det.. Själv passade jag på att inhalera L som också låg vaken och så tog det en stund att få henne att somna om. Jag släpade mig tillbaka till sängen, men blev väckt igen efter 3 timmar av att D var konstig så det var bara att masa sig ner och släppa ut henne. Passade på att trycka i mig ett par Panodil när jag ändå var uppe och gick.

Japp, förkylt är det här. Idag är det alltså mysbyxor och nässpray som gäller här. Har inte ens duschat ännu idag. Men får väl snart bege mig till duschen. Det är möte på dagis ikväll och känner inte för att komma dit som en sunkis. Inte sunkigare än vanligt iaf.

Btw, L verkar lite bättre, men inhalerar var tredje timme.

Gillar

Kommentarer

CharmKatti,
Men vilket elände!
Och är det inte konstigt att barnen och ibland även själv alltid verkar friskare så fort man söker läkarhjälp och ingen tror på att man är sjuk. Men bra iaf att läkaren tog er på allvar.
Skönt att det börjar vända för er dotter. Och det där med att pappa inte får vara med så är det bästa nog precis det du gör.
Ta hand om er!
www.blogger.com/profile/046181021213338000
Jeanette,
Hej, hittade hit via min vän Charmkatti... usch låter inte alls kul. Båda mina killar har (haft) astma. Infektionsastma som det så snyggt heter. Just nu är jag hemma med lillkillen av samma ärende, men det var länge sen vi fick åka in och inhalera. Det är faktiskt första gången på 1 år som vi får ge medicin nu. Så det är som tur är på väg att växa bort.
Hoppas dottern kryar på sig snart.
// Jeanette
www.blogger.com/profile/130296350753625185