Vår lilla fyrbenta fluff har under ett par år haft en liten knuta på ryggen som man känt när man klappat henne. Den har inte växt och veterinären kollade vid senaste vaccinationen och trodde att det var en talgkörtel eller fettknöl.

Igår upptäckte jag plötsligt att den SPRUCKIT!! Så plötsligt var den dubbelt så stor och sårig… Det blev ett besök till veterinären idag som beslutade sig för att operera bort den – då den var väldigt inflammerad. Så från ingenstans fick jag lämna den lilla fluffen hos veterinären för operation, och sedan hämta henne igen i eftermiddag.

Förhoppningsvis kan hon slippa den förhatliga tratten som alla hundar får efter en operation. Hon hade den när jag hämtade henne och hon vågar liksom knappt gå. Men med tanke på att såret och stygnen är på ryggen så kan hon ju omöjligt komma åt och slicka där. Frågan är om hon kommer åt att klia sig på ryggen med tassen (???) och i så fall får vi kanske göra som vi gjorde när hon opererades som valp – köpa en barnbody och klippa hål för svansen 🙂

Det är lite som när barnen var små och sjuka. Man (jag) blir lite nojig och vill vara nära hela tiden. Just nu är hon ju helt slut och jag hoppas att hon inte kommer att ha ont i natt…

Tanken var att hon skulle ha blivit badad och klippt den här veckan – för hon är verkligen extra fluffig just nu 🙂 Men nu får det vänta två veckor till så det ska bli spännande att få bort all tovorna ur pälsen då…

Nu ska jag snart slå mig ner bredvid den lilla fluffen och kolla på ett avsnitt av Bridgertons 🙂 Ändå småmysigt med det här skitvädret.

I måndags fyllde vår fyrbenta fluffiga sju år! 7!! Om någon frågar mig vill jag typ svara att hon är fyra år. Det är så det känns. Som om vi haft henne i fyra år. Time flies!

Åren med pandemin är en grej som påverkar tidsuppfattningen tycker jag. Det var ju nästan tre år (två åtminstone) som lite försvann. När man pratar om något, tex ett resmål eller en restaurang så kan det känns som om man var där förra året. Men så när man tänker efter så var det för fyra år sedan – innan pandemin!

Vår lilla loppa blev firad med både paket och ben och verkade glatt oförstående men nöjd över paketöppningen, haha!

Nu har J också kommit till vårt Solsidan och flocken är samlad igen. Imorgon får vi besök av vänner och W får sällskap av sin halvbror – typ en av få hundar hon vågar vara bestämd mot. Annars är det en ganska mesig tant som mest fladdrar med överläppen för att visa tänderna och låter lite tjurigt. Men hon vågar aldrig säga ifrån, även när hon ”bör” som äldre hund. Förutom med halvbrossan då, hon hittar snabbt hans leksak eller något han vill ha, och går sedan runt med den som en trofé i munnen. Som en surtant 🙂

Ja men oj, den här dagen blev inte alls vad vi hade väntat oss. Upptäckte under förmiddagen att den fyrbenta fluffiga började bete sig lite konstigt, men förstod inte vad det var. När jag skulle gå på lunchrundan med henne insåg jag att det inte såg bra ut i baken så J kontaktade direkt veterinären. Fick direkt flashbacks från för snart två år sedan…

Hade tur och fick komma dit direkt efter lunch och det blev operation på en gång. Har verkligen inte märkt av att W haft några problem, att hon slickat mycket eller liknande, så blev väldigt överraskad när allt hände så fort. Men tack och lov att det hände nu och inte nästa vecka när vi alla ska vara bortresta på sportlovet!

När J kom tillbaka med W bar vi upp henne från garaget och la henne i soffan. Hon har knappt lyft på huvudet sedan dess och det gör så ont i magen av att se henne så ynklig. Nu blir det nog en tuff natt och jag förbereder mig på att ligga på soffan med henne.

Men ska man se något positivt med dagen är det att min hosta verkar ha dämpat sig lite och jag hostar inte alls lika intensivt längre.